Amanda

Efter det så gick jag tillbaka till rummet och väntade på nästa steg. Då satte dom kateter och gav mig dropp med något som skulle hålla min blodsockernivå på en jämn nivå eftersom jag var fastande.  Till slut blev det dags att rulla ner mot operation. 

Inne på operation så satte dom in infarter och kollade upp mig till alla maskiner. Förra gången var jag rätt borta så hade inte riktigt koll på vad som hände. Så det var skönt denna gången att vara vid medvetande. 

En sak som jag märkte var att vi var väldigt många i salen! Det var en en operationsläkare, en operationssjuksköterska, en narkossköterska, en barnläkare (en narkosläkare men har för mig att hon gick ut efter insättningen av bedövningen) en barnmorska och två undersköterskor. 

Och alla var kvinnor, snacka om girlpower!

Sen gav narkosläkaren mig bedövningen, dom sätter en ryggbedövning med en stor nål i ryggraden. Hon satte den fel 3,4gånger så det gjorde så ont! Men det är inget man inte kan genomlida. 

När bedövningen börjat verka så kollar dom så man verkligen är bedövad, man känner att någon rör en men inte smärta. Så man känner när dom håller på men man känner absolut inte när dom skär och så. Efter ett tag så börjar jag känna ett tryck på bröstkorgen och ner mot magen. Sen dröjde det ett par sekunder och då hörde man lilla Hjördis.  Hennes lilla skrik som lät som en kattung då tog barnläkaren henne för att se att allt var okej och det var det! Så dom sydde ihop mig och jag fick se henne för första gången.min fina Lillis Hjördis  ❤️.